Hjärnans Smörgåsbord - en buffé av spridda tankar

 

Numera är marken lite för kylig för att det ska vara riktigt behagligt att gå utan något mellan den fotsulorna. Men det behöver självklart inte betyda skor. Jag kör som synes på sandaler och min vän Serny, som är lika barfotagående som jag själv, använder flip-flops. Med andra ord, sandalsäsong är det nu.*

 

Jag sa för några veckor sedan att jag skulle fortsätta prata om olika argument för barfotagång. Jag kanske också berättade att jag blivit frågan om det är ett politiskt ställningstagande att jag väljer bort skor.

Det är inte ett sådant ställningstagande för mig, men jag har av en vän fått beskrivet vad det skulle kunna innebära ur en politisk synvinkel. Det första hon tänkte på var 60-70-talens hippierörelser, där väldigt många gick barfota. För dem var det ett sätt att visa hur långt bort från det naturliga vi människor kommit i dagens samhälle. De ville tillbaka till naturen och vara så nära den som möjligt. 

Det handlade om att dagens städer är så oerhört industrialiserade, täckta av betong och på andra sätt täckta och fyllda av saker som är långt ifrån naturen, att människan tappade kontakten med sitt ursprung och skulle må dåligt. Dessutom var det en miljöfråga. Städerna är inte anpassade efter vare sig människans egen naturlighet eller efter miljön.

 

Det kan hända att jag missuppfattat något eller missat något i den här sammanfattningen. Ändå är det i de drag som vi ser här något som jag, trots att det inte är det som får mig att gå barfota, något jag verkligen kan stå för (i annat fall hade det kanske känts jobbigt att gå runt och förmedla eller symbolisera ett budkap jag inte tyckte om). 

Än har det inte dykt upp något utöver kyla som kan få mig att vilja sätta på mig skor.

 

 

*Jag har dock noterat att den för de flesta andra brukar infalla några månader tidigare än vad den gör för mig.