Barfota går jag tills kylan stoppar mig
Det är 6:e september och det är fortfarande inte för kallt för att gå barfota! Det är toppen.
När jag satt på bussen på väg hem slog det mig plötsligt att jag ofta inte ens tänker på att jag går barfota. Det bara är så och det känns så... naturligt helt enkelt. Det är inget jag behöver reflektera över för min egen skull. Jag bara vet att jag mår bra när jag mår barfota, att jag tycker om det och att jag uppskattar att ingen hindrar mig. Mer än så är inte nödvändigt att aktivt reflektera över om ingen frågar mig om det.
Däremot kan det vara kul att fundera på det, och samtal med nya personer ger mig nya perspektiv. För en vecka sedan berättade min vän Charlie för mig vad hennes bild av vad det skulle kunna ligga för politisk innebörd i att gå barfota. Det var väldigt intressant, eftersom det inte alls är något som funnits med i mitt val att gå barfota.
Att gå barfota är, inte så förvånande, en referens till hippierörelsen. De som var med i den gick väldigt ofta barfota, vilket för dem var en protest mot den ökande mängden av onaturligheter i tillvaron och samhället. De ville komma närmare naturen. Att gå barfota blev dels ett direkt sätt att komma närmare och dels ett tankeväckande sätt att symbolisera sina tankegångar på ett visuellt sätt.
Den här politiska aspekten har jag inte reflekterat över tidigare, men det som slog mig i samtalet med Charlie var att jag definitivt skulle kunna skriva under på de ställningstagandena. Jag anser att de flesta människor (och definitivt naturen själv) skulle må bättre av att vara lite mer restriktiva gentemot alla onaturligheter samhället signalerar att vi ska omge oss med. De behövs ofta inte alls. Och inte blir vi lyckligare av de heller.
Jag ska uttveckla det resonemanget vid ett senare tillfälle!
